Att sätta en linje

Vad behövs för att koka ihop ett Medley, egentligen?

Fråga en serietecknare hur man ”gör en serie” och du kommer att få väldigt många olika svar. Att sammanfoga bild och text låter ju som en ganska rättfram grej, men det är både arbetsamt och tidskrävande.

Men det betyder ju inte att utvecklingen står stilla, heller.

I begynnelsen

Det började, som det så ofta gör, med en idé som är så rolig att den är svår att släppa. Kanske är det till och med värt arbetet som krävs för att det ska existera?
För det behövdes papper, penna, blyerts och tusch. Jag hade ingen koll på det mesta inklusive Det Gyllene Snittet, linjetjocklek eller pacing, jag gick helt enkelt på känsla. (Det gör jag i och för sig fortfarande.)

Första fanzinet kom ut, folk verkade gilla det.

Sedan började jag på Serietecknarskolan (Serie- och bildberättarprogrammet vid Högskolan i Gävle), och fick lära mig hur man typ… gör tecknade serier.

Processen™

Eftersom jag inte ville missa någonting, skrev jag i början ner exakt allt jag kom på, och jag skrev på vad jag än hade tillgängligt; anteckningspapper, en servett, ett kuvert. Allt var kanske inte bra, men allt var möjligt.
Detta var början till det manus som sedan fick renskrivas på dator och skrivas ut i pytteliten text för att spara resurser.

Sedan har vi storyboard, eller bildmanus. Här skall informationen göras om till en bildsekvens. Detta brukar så gott som alltid innebära att jag klottrar ner ett papper med små mini-seriesidor beståendes av arga bollar och streckgubbar.

Så här planerar jag mina seriesidor än idag. Det är både så himla svårt och så oerhört roligt.

Och så har vi själva jobbet

Hur fint och ambitiöst ens bildmanus än är, måste läsaren kunna förstå vad som händer på seriesidan. Sidorna behöver tecknas upp i rätt storlek – och man behöver kika på referenser så att saker ser någorlunda korrekt ut. Ska serieoriginalet scannas utan blyertsfläckar kanske man dessutom använder ett ljusbord för att renteckna skissen på tuschpappret.

Sedan är det dags för just tusch. Här får figurerna slutgiltigen liv.

Från och med kapitel 3 av Medley och fram tills hyfsat nyligen tuschade jag rubbet med stålstift doppat i pelikantusch. Phew. Det är många linjer!

Med montering av papper på ljusbordet och hela ceremonin runt stålstiften (de skall rengöras och det ena med det fjärde…) blev resultatet att jag var mer eller mindre bunden till ateljén och ritbordet.

Det ju fanns en poäng med det också, men förberedelserna gjorde det svårt att vara flexibel.

Tiderna förändras

Således: sedan innan det var möjligt, dagdrömde jag om att förenkla nämnda process.

Jag tänkte att det vore så härligt att kunna ta med mig hela projektet var jag än gick, i t.ex. en pärm eller ett anteckningsblock. Men i och med att projektet växte blev det svårare och svårare. (Jag försökte – under några månader satt jag på caféer och bibliotek och försökte jobba – det var svårt!)

Sedan, en dag, dök en manick upp som många skrockade åt till en början (innan den slog igenom med buller och bång). Men serietecknarna anade från början att den här nya spännande manicken, den så-kallade iPaden, skulle bli något användbart.

Bara för att vara tydlig – det fanns liknande lösningar redan tidigare. Wacoms tidiga ritskärmar var magnifika bestar när de släpptes (min är från 2011 – inhandlad 2015 – och funkar fint än idag) men de kunde inte kånkas runt. Den första iPaden kunde man inte heller rita på, även om det fanns möjligheter.

Jag skaffade min första iPad 2016 och började med att skriva manus och göra outlines på den. Det fanns en del tidig mjukvara som gjorde att man typ kunde teckna på den, men tryckkänsligheten fanns inte där ännu.
Och trots att ritskärmarna blev bättre och bättre så kändes inte de digitala linjerna lika äkta som på papper; de var stela, för perfekta.

Den Oklara Linjen

Under alla åren hittade jag dock fler och fler genvägar. Det började med att jag gick ner i format – från A3 till A4 – och började göra serieskisserna på ritskärm. Sedan skrevs de ut spegelvända på baksidan av tuschpappret, rentecknades med blåpenna och tuschades med stålstift. Som vanligt, fast lite smidigare.
Som nästa steg tuschade jag bara figurerna med stålstift medan bakgrunderna skapades digitalt genom att ”härma” nämnda tuschlinjer. Detta var en behaglig kombo som gjorde att stilen kändes mer konsekvent samtidigt som det skedde en tidsvinst. Men bara till en viss gräns.

Så, rätt som det var, hade tekniken hunnit ikapp. Den där digitala linjen som kändes så död och ointressant började plötsligt att leva.

Allt i ett

Nej, det finns inte en enkel genväg som gör att Allt Blir Enkelt.

Men – idag tuschar jag allt helt digitalt, och det känns inte längre som en begränsning.
Jag kommer nog alltid att värdera mina stålstiftstuschade sidor högst när jag ser tillbaka eftersom min tuschlinje föddes ur den tekniken; men även om den digitala tuschningen utseendemässigt förmodligen har vissa egenheter, så känns de två sätten på något plan mer likvärdiga än någonsin tidigare.
Det hjälper säkert att jag har arbetat digitalt med alla mina frilansuppdrag sedan tio år tillbaka nu.

Allt detta gör att jag numera kan jobba på Medley i princip var jag än är. I princip hela projektet och alla sidor som jag jobbar med för närvarande finns på min iPad och jag kan fritt hoppa mellan dem.

Ironiskt nog är det enda jag saknar precis det som jag alltid haft som plan att lösgöra med detta upplägg; nämligen tid. Medley har alltid fått maka på sig för andra – betalda – uppdrag, och det är min stora sorg.
I slutändan måste man prioritera serierna framför allt annat om de ska bli verklighet. Även när det är svårt.

Det är ett ämne vi kommer att ha anledning att återbesöka snart nog.