Vad har du för musiksmak?

Gemenskap och identitet

Det här är en fråga som går djupt in på hur många ser sig själva. I Medley-världen är det till och med något som formar hela ens liv.

Vad lyssnar du på för musik? Eller: Vem är du?

Gemenskap och identitet

Jag avhandlade ju kort 00-talets internet i förra inlägget, men något jag inte berörde där var communities. Man kan säga att det var föregångaren till dagens sociala medier – en slags blandning av gästbok och forum – där man tog kontakt med andra med samma intressen.
Det spelade roll hur man valde att presentera sig. Och hur man positionerade sig.

Musiksmak var inte något centralt för alla, men i alternativa kretsar spelade det roll. Mina vänner lyssnade på lite olika saker; vissa sysslade med musik själva, de flesta inte.

Berättelsen om 80-talets synthare Vs. hårdrockare hängde också kvar som en slags mytbildning. Att tidningen OKEJ själva hade dragit igång fejden för att (framgångsrikt!) öka på sina läsarsiffror var mindre viktigt.
På 00-talet (och till viss del 10-talet) experimenterades och mixades det med genrer hejvilt, musikfestivalerna levde och frodades – det var en utmärkt tid att utmärka sig som en del av en subkultur.

Och jag lapade i mig detta, såklart. Det fanns bara ett problem …

En bekännelse

Jag har ingen musiksmak. Eller snarare – jag har preferenser, men sätter ingen prestige i att verkligen sätta mig in i musiken jag lyssnar på, lära mig om ett albums tillkomst eller gå in på djupet hos artisten och dennes bakgrund. Jag spelar inga instrument, går inte gärna på konserter (även om det kan vara kul att gå på en bra spelning) och samlar inte på fysiska skivor.

Jag vet att detta sticker ut med hänsyn till att jag helt gått upp i att skapa en tecknad serie där musik – och musikgenrer – är allt.

Till mitt försvar kan jag innerligt identifiera med att fullkomligt gå upp i något. Även om jag inte samlar på vinyler, har jag en respektingivande liten samling med retro-konsolspel, jag kan ägna timmar åt mina specialintressen och (till min omgivnings förfäran) klämmer gärna in saker jag älskar i en konversation nästan oavsett sammanhang.
En nörd är en nörd.

Men ändå. Varje gång jag bär en bandtisha är jag livrädd att någon skall utsätta mig för ett läxförhör.

Varför blev då just musik fundamentet till Medley?

Musik är allt

Först och främst: det är inte som att jag inte har någon relation till musik alls. Jag älskar att sjunga (om bara nån ville gå på karaoke med mig …) och är stundvis till och med rätt okej på det. Jag har hyfsat gehör och kan plocka ut melodier och sätta rätt tonart någorlunda. Musik skapar känslor i mig. Utan mina trofasta spellistor skulle det inte bli några seriemanus skrivna eller bildmanus tecknade. Musik är kul!

Men något som är så okomplicerat för mig kan vara en hel värld för någon annan – och rätt som det är möter man någon som verkligen är passionerad. På riktigt.
Och såhär; allt kanske inte riktigt går rakt in i mig, men att höra en person prata om något de verkligen bryr sig om är fängslande.

Vad som verkligen fick mig att känna att musik var den kraften som skulle bära hela denna berättelse?

Det var givetvis den totala hängivenhet och kärlek som mina musikintresserade vänner uppvisade – för just den musiken som de gick igång på.

Oavsett om det handlar om att någon rycker fram en gitarr för att hålla alla gisslan med Wonderwall på lägenhetsfesten, att man dyker upp ett helt gäng på en kompis spelning (och köper den hemmatryckta CD’n), har uppnått en legendarisk status i olika berättelser från musikfestivaler eller bara fått uppleva en synnerligen bra klubbkväll – alla har de samma glöd i blicken.

Det är så självklart.

Att det är just din musik som är den enda sanna.
Sedan är det kanske inte så konstigt att just synthmusik – och i synnerhet synthpop – fastnade hos mig. Jag föddes mitt i brinnande 80-tal och skulle under 90-talet upptäcka både bitpopmusik och Pet Shop Boys. Den synthmusik som inte tilltalar mig finner jag som ett absolut minimum ändå nostalgisk.
Samtidigt går det inte att förneka att det är svårt att värja sig mot ett riktigt ballt gitarrsolo.

Paralleller till verkligheten

Syntharna i Medleys värld är skingrade för vinden och lever i något slags paria-tillstånd i förhållande till de andra musikstilarna.
I verkligheten har kanske den subkulturella definitionen av en synthare suddats ut något under de senaste 20 åren, men trots det lever och frodas synthkulturen.
Soundet lever i allra högsta grad: det vore inte helt lösryckt att säga att en förkrossande majoritet av de popdängor som ges ut idag är genomsyrade av det som vi tidigare skulle kallat för synthmusik. I synnerhet tycks synthwave ha fått ett uppsving.

Vill inte gå in för mycket på verkliga händelser vad gäller eventuella allegorier i storyn, för givetvis har det funnits många tankar om vad allt skall ”betyda”.
I slutändan är Medley en berättelse om att vi är de som bygger våra samhällen, och att ingenting behöver vara satt i sten.
På samma sätt som vi kan bestämma hur vi vill betrakta oss själva, kan vi också styra hur vi vill betrakta andra.

Och såklart: med en två meter lång synth kan man slå världen med häpnad.

Alla är välkomna

Vilken musiktillhörighet du än tillskriver dig, hoppas jag att du känner dig sedd i Medleys värld. Oavsett om detta tar formen av ett brinnande musikintresse, stenkoll på ett särskilt bands diskografi eller att du bara gillar att slå på 80-talslistan emellanåt.

Jag är bara glad över att du är här – detta stycke tillängar jag dig.