Den olycksalige Theodore Tremolo

Vem behöver vänner, när man har Symfonien i ryggen?

Själva sinnebilden av en karriärist, Theodore är den figur i Medley som allra flest visat störst öppen avsky inför. Men vem är han, och varför måste han bete sig så knepigt?

Theodore Tremolo är en ung man som arbetar närmast Balthasar Bombastius, Symfoniens överstekompositör. Han är inte själv musiker, i betydelsen att han inte kan frammana musikalisk kraft. Men han är en skicklig strateg, och har hamnat i den position där han befinner sig tack vare sin förmåga att komponera stycken som musikstyrkan använder i sina (numera) fredsbevarande aktioner.

När vi ser Theodore i serien, är han alltid vid överstekompositörens sida – men där han står ut, är i sin relation till Catherine. De känner nämligen varandra sedan unga år.
Efter att Catherine valde att ansöka till kadettskolan och jobba sig upp istället för att ta den mer prestigefyllda banan via Musikhögskolan (avsedd för adeln), kände sig Theodore förrådd. Deras vänskap återhämtade sig inte.

Trots att de numer anser sig vara främlingar, verkar Theodore hysa någon slags besatthet för Catherine, och kan inte låta bli att försöka få hennes uppmärksamhet. Dessa känslor är av allt att döma obesvarade.

Något jag alltid lyckas glömma bort, är att Theo var med från första början.

Han såg lite annorlunda ut då, för designen utmejslades inte ordentligt förrän en bit in. Exempelvis hade han inte sina karaktäristiska ögonbryn, proportionerna och huvudformen var inte helt där. Men visst var det Theo. Från allra första början: en ung kompositör, ivrig att bevisa något.

Detta är tekniskt sett första gången de flesta såg Theodore (i Utopi nr 1 från 2011, eller senare i Medley – En ny våg från 2013). Men han hade ytterligare en tidigare design i det allra allra första Medley-fanzinet.

Back to basics

Theos design är enkel. Han har ett runt ansikte, kattaktiga ljusa ögon, en rejäl panna, en liten knappnäsa samt enorma ögonbryn. Jag har tidigare nämnt att jag ofta jobbat med att figurerna skall kontrastera mot varandra, i Theos fall innebar det snarare att han skulle kontrastera mot de kantiga svarvade ansiktena hos de karaktärerna som upplevdes som mer hotfulla eller mer kraftfulla. Han behövde dela åtminstone något drag med sin boss, Överkompositör Balthasar Bombastius, och detta något fick bli just tydliga ögonbryn.

Kladdar från ett av många anteckningsblock – här med olika figurers ansikten i profil, Theodore är prydligt placerad i mitten. Victor Sforzando kommer aldrig någonsin att le sådär i serien, detta lovar jag högaktningsfullt.

Det finns ingen annan figur i Medley som ni läsare har visat sådan direkt avsky för som just Theodore. Han framstår i ärlighetens namn inte som en särskilt charmig typ, särskilt inte i sina interaktioner med Catherine. Men jag insåg inte hur illa ni tyckte om honom förrän jag pratade med läsare efter att boken släppts, och alla, verkligen alla, gärna ville ge uttryck för vilken ruskig typ han är.

Till slut kände jag att jag var tvungen att göra någonting för att nyansera honom, och av en händelse fanns ju den oförlösta berättelsen om hur Catherine valde sin väg.

Så blev Medleys första sidospår – Maestrons Dotter – till.

Bildmanuset till första halvan av Maestrons dotter (2013). Jag kastade kanske om någon scen, men i grunden använde jag dessa enkla kladdar som grund för att rita upp serien.

Det är ju lätt att förenkla musikhierarkierna i Medleys värld till att den skickligaste (och i förlängningen mäktigaste) musikern har mest inflytande; men den sortens makt Theodore tillskansat sig handlar om musikteoretisk skicklighet, inte om att själv vara den som spelar musiken.
I Maestrons Dotter får vi förstå att han kan komponera musik, men som musiker kan han inte själv få tonerna att röra på sig. Det är först när han får uppleva hur Catherine spelar en av hans kompositioner, som han inser vad han är kapabel till. Och kanske är det också därför han vill att just Catherine ska komplettera honom (något som hon är betydligt mindre sugen på).

De allra flesta invånarna i Medleys värld är som Theodore; de kan inte själva spela musik, men tillhör ändå fullt ut en genre. Till skillnad från Theodore har dock de allra flesta inte en hel militärmakt till sitt förfogande.

1.) Theodore har komplex för sina mjuka, kattaktiga drag och bär ett par skarpa, fyrkantiga glasögon i ett försök att rama in sina ansiktsdrag och framstå som mer uppstyrd och skarp. (Jag testade först att rita honom med runda glasögon, och det är en himla skillnad!)
Dessutom vill Theodore gärna efterlikna Överstekompositör Bombastius, som han ser upp till – då är ett par stiliga bågar aldrig fel!

2.) Han och Axel är i princip lika långa.

3.) Ursprungligen, och ända upp tills nyligen, hade jag planerat att Theodore skulle ha en storasyster som övergett Symfonien och som är själva anledningen till att han är så besatt av att bevisa sig. Hennes design var väldigt sammanvävd med Theodores, och jag har till och med gjort verk som föreställer henne vid ett par tillfällen.

Jag har inte helt gett upp hoppet om att denna mystiska syster ska dyka upp igen i storyn, men som det är nu har hennes storyelement uppgått i en annan figur (och som därmed blir den andra kompositkaraktären vi tar upp i detta nyhetsbrev).

Flera av er kommer säkert känna igen henne – och vi kommer att få en mer ordentlig introduktion lite längre fram.

Ett utdrag ur Medley, bok 2, kapitel 9 (vilket blir kapitel 1 i boken). Sekvensen är i sitt grovskiss-stadie, så ingen renteckning har gjorts.

I början av bok 2 finner vi Theo precis där vi lämnade honom, efter att ha avslöjat Catherine – vilket ledde till hennes degradering till solist.
Även om den fryntlige Kapten Franzibald Fortissimo i denna bok steppar upp för att stötta upp Överstekompositör Bombastius, är Theodores ställning som dennes högra hand ändå tydligt cementerad.

Däremot: innerst inne hör Theodore ekot av ett dåligt samvete. Tänk om Catherine är något på spåret?