Följ mig ner

Jag ska berätta sagan om Sala

Har veckobrevet blivit ett varannan-vecka-brev? Mycket tyder på det. Men nu ska ni äntligen åter igen få lite mer matigt innehåll, där vi tittar bakom kulisserna och kikar närmre på Medleys värld. 

Men först, en liten statusuppdatering. Nu under oktober har mer tid än planerat gått åt mina frilansuppdrag, vilket påverkat tiden som kunnat läggas på seriesidorna negativt. Men jag kämpar på; under veckan som gick satt jag på ett hotellrum i Västerås och tuschade mina seriesidor. Nöden har ingen lag! 

Samtidigt har det trillat ner en massa lådor på hallmattan med olika små trycksaker (mer om det i slutet av inlägget), och i princip alla tekniskapaketlösningar ser ut att vara kirrade, även om de kommer att tryckas upp först nästa år. Väntar på svar från ett par leverantörer. 

Nu måste bara alla texter och bilder – spoiler: det är många – bli klara.

Ner i gruvan – vilken gruva?

Det var länge sedan ni fick en bakom-scenerna-text; och eftersom jag just nu ritar sidor där Stefan och Axel famlar i mörker i sökandet efter sanningen – och Medley – tänkte jag berätta lite om bakgrunden till kapitlet jag jobbar med för närvarande. Det må vara det allra första i boken, men blev ironiskt nog den delen jag skulle komma att slutföra allra sist.

Jag må sitta djupt nere i tuschgruvan tillsammans med mina kära skapelser, men det fanns en tidpunkt då jag faktiskt behövde bege mig till en alldeles äkta gruva. För konsten.

Häng på. 

Location, location, location

Som jag nämnt många gånger tidigare, har så gott som alla omgivningar i Medley en förlaga (vi gick igenom detta i ett inlägg från i mars, om världsbygge – läs gärna!). Många platser i serien är dessutom en veritabel mix av flera olika koncept. 

Men när det gäller vissa miljöer, så räcker det inte med Google maps och en frikostig mängd research, man måste helt enkelt uppleva det för att förstå det. Och nog för att referensfoton är en tecknares bästa vän, men i mitt sökande efter den bästa möjliga förlagan landade jag ändå gång på gång på diverse amerikanska bloggar som lovordade svenska gruvor. Det blev nästan parodiskt.

Och det var så det gick till när jag efter ännu en fruktlös dag framför datorn gav upp – och bokade två tur-och-retur-biljetter till Sala, och inträdesbiljetter till Sala Silvergruva. 

Att se är att tro

Innan jag bestämde att jag behövde åka ner 155 meter under marken,  hade jag verkligen kämpat med det här kapitlet. Det hade skrivits och tecknats om flera gånger, och hade äntligen börjat ta sin slutgiltiga form. Vissa händelser hade flyttats, en central figur hade strukits, själva grundpremissen hade gjorts om. Jag hade nått punkten där jag visste vad som behövde hända, men… inte riktigt hur.

Det gick liksom inte riktigt att visualisera det. Hur är luften nere i gruvgångarna? Hur är temperaturen? Hur trångt är det och hur är akustiken? Jag hade ingen aning. 
Tankarna vandrade och fastnade i serietecknaren Don Rosas porträttering av Joakim von Ankas liv, där den unge Joakim kämpar sig igenom bl.a. tjock lera, snö, regnoväder – och han må vara en tecknad anka, men allt ser ut att påverka honom. Det ser svinjobbigtut. 
Trots det kämpar han på. Tyngden finns där, svetten lackar och världen känns verklig. Jag ville att det skulle kännas som mina figurer också var grundade i världen!

Utan att ha för stora förhoppningar begav vi oss ner. Och till min stora förtjusning; direkt när vi kom via hisschaktet började kugghjulen att snurra. Jag kunde se vilka problem mina figurer skulle behöva övervinna, och hur de skulle bete sig i den här nya miljön. Jag skrev om vissa scener och justerade andra för att de skulle funka. Frågetecknen började kännas mer som roliga möjligheter, utmaningar snarare än problem. 

Det skulle dröja tills längre fram innan jag kunde lägga tid på – och bearbeta – kapitlet, men när jag väl satte tänderna i det kände jag äntligen att saker klickade. Sidorna har nu legat redo att tuschas länge. 

Ärligt talat var tanken att mycket mer av materialet skulle vara färdigt redan innan Kickstartern drog igång, men saker kom såklart i vägen. Som dom gör. 
Nu när jag sitter här med mina seriesidor är jag otroligt tacksam över att jag gjorde den där studieresan. Man kan säga att den fiktionella gruvan kom till liv, tack vare den. 

SPX-paketet existerar

Som ni kanske minns från förra nyhetsbrevet är alla beståndsdelar till SPX-paketet nu på plats och ska sättas ihop till fina små paket (cirka 175 av dem, mer specifikt). 
Eftersom detta nyhetsbrev är både för Medley-vänner som av olika anledningar inte har backat kampanjen, samt de som har backat men som kanske inte vill ha all info två gånger – ni får dem redan via Kickstarterns uppdateringar – kommer jag inte att skriva allt igen här. 

Det går fint att gå in på Kickstarterns uppdateringar om man vill titta närmare på paketets beståndsdelar (jag har sett till att de senaste två inläggen är upplåsta även om man inte är inloggad). 

Bokmärket som ni kan se en teaser på längst upp kommer att bli så sjukt läckert. Så mycket kan jag säga.